SWE: Tyskt boktips: Blecktrumman av Günter Grass

Det har i ärlighetens namn tagit mig flera månader, men nu har jag läst klart den: Blecktrumman (Die Blechtrommel) av Günter Grass. Till mitt försvar ska sägas att jag bara har läst boken under korta spårvagnsresor i Zürich; från Belvoir Park till Stockerstrasse, och det är bara fyra hållplatser i vardera riktningen...

Handlingen är väl allmänt känd, inte minst genom filmatiseringen från 1979. Boken tecknas ner när huvudpersonen Oskar sitter på en mentalsjukhus, men besriver hela hans liv från uppväxten i den tyska fristaden Danzig före och under andra världskriget till hans senare flytt till efterkrigstidens Düsseldorf. Oskar har ett mycket annorlunda perspektiv på livet, eftersom han som treåring slutade att växa. Trots detta klarar han sig förhållandevis bra genom familjens alla öden, framför allt tack vare sin medfödda förmåga att spräcka glas med sin röst samt rytmkänslan som han har övat upp på sina många leksaksblecktrummor.

Att läsa Blecktrumman på originalspråket tyska var lite av en utmaning. Vissa av Grass meningar är enormt långa (se exempel nedan). Boken innehåller kommentarer som är skrivna på den lokal tysk dialekt eller på tyska med polsk brytning. Huvudpersonen refererar omväxlande till sig själv som jag eller som Oskar – ibland ändrar han sig mitt i en mening. Upptill detta är berättelsen allt annat än rak. Oskars upprepar sig och utvidgar gärna vad som har hänt tidigare på ett sätt som gör en osäker på vad som verkligen hände då, och vad som är en efterkonstruktion.

Med detta sagt ska det understrykas att jag aldrig behövde ta hjälp av ordböcker. Romanen är genomgående väldigt rolig och samtidigt intressant ur ett historiskt perspektiv, speciellt för oss som bryr oss om relationen mellan tyskar och polacker. Är man dessutom – som jag – intresserad av den numera polska staden Gdańsks historia, är de första delarna av boken en guldgruva. Här får vi resa längs de gamla spårvagnslinjerna, åka och bada i krigstidens Sopot och uppleva både stadsbebygglse och den omkringliggande landsbygden med sin kasjubiska kultur.

Vissa episoder har jag nog lagt till minnet för evigt. Till dessa hör Oskars barndomsminnen om tryggheten (och lukten) när han satt under mormors kjolar samt hur han förmodligen bidrog till att båda de personer, som han kunde se som sina fäder, dödades. Bland hans minnesbilder som vuxen har hans minst sagt misslyckade försök att närma sig sin granne, sjuksköterskan Dorothea, klistrat fast sig.

Det ska i sammanhanget nämnas att Blecktrumman finns med på listan över 1900-talets bästa tyska romaner. Boken utgör den första delen av Grass Danzig-trilogi, vilken också omfattar Katt och Mus samt Hundår.

Om författaren Günter Grass (1927-2015) bör jag tillägga att han var en stor personlighet i den västtyska efterkrigsdebatten och fick Nobelpriset i litteratur år 1999. När han, i samband med utgivningen av sin självbiografi 2006, tillkännagav att han under andra världskriget – mer eller mindre frivilligt - hade ingått i Waffen-SS, blev han av förklarliga skäl starkt kritiserad. Det bör därför betonas att såväl Polens f.d. president Lech Wałęsa som dagens polska invånare i Gdańsk har låtit honom behålla titeln som hedersmedborgare av staden, tack vare hans enastående litteratur om den gamla tyska fristaden Danzig.

Kort sagt: jag rekommenderar varmt Blecktrumman. Den är i sanning väldigt speciellt skriven, men ligger inom mina ramar, trots att jag är allt annat än litteraturvetare.

 - - -
Här nedan finner ni vad jag tror är bokens längsta mening och samtidigt ett lysande exempel på det rika persongalleriet samt på hur författaren ibland kallar sig själv för jag och ibland för Oskar:

”Der Falter trommelte zwischen Glühbirnen meine Geburtsstunde ein; die Kellertreppe mit ihren neunzehn Stufen trommelte ich und meinen Sturz von der Treppe, als man meinen dritten sagenhafter Geburtstag feierte; den Stundenplan der Pestalozzischule trommelte ich rauf und runter, bestieg mit der Trommel den Stockturm, sass mit der Trommel unter politischen Tribünen, trommelte Aale und Möwen, Teppichklopfen am Karfreitag, sass trommelnd auf dem zum Fussende hin verjüngten Sarg meiner armen Mama, nahm mir dann Herbert Truczinskis narbenreichen Rücken als Trommelvorlage und bemerkte, als ich die Verteidigung der polnischen Post am Heveliusplatz auf einem Blech zusammenschlug, von weit her eine Bewegung am Kopfende jenes Bettes, auf dem ich sass, sah mit halbem Blick den aufgerichteten Klepp, der eine lächerliche Holzflöte unter dem Kopfkissen hervorzog, diese Flöte ansetzte und Töne hervorbrachte, die so süss, so unnatürlich, so meiner Trommel gemäss waren, dass ich ihn auf dem Friedhof Saspe zu Schugger Leo führen konnte, dass ich, als Schugger Leo ausgetantzt hatte, vor ihm, für ihn und mit ihm das Brausepulver meiner ersten Liebe aufschäumen lassen konnte; selbst in den Dschungel der Frau Lina Greff führte ich ihn, liess auch die grosse fünfundsiebenzig Kilo aufwiegende Trommelmaschine des Gemüsehändlers Greff abschnurren, nahm Klepp auf in Bebras Fronttheater, liess Jesus auf meinem Blech laut werden, trommelte Störtebeker und alle Stäuber vom Sprungturm hinunter – und unten sass Luzie -, ich aber erlaubte Ameisen und Russen, meine Trommel zu besetzen, führte ihn aber nicht noch einmal auf den Friedhof Saspe, wo ich die Trommel dem Matzerath nachwarf, sondern schlug mein grosses, nie endendes Thema an: Kaschubische Kartoffeläcker, Oktoberregen drüber, da sitzt meine Grossmutter in ihren vier Röcken; und Oskars Herz drohte zum Stein zu werden, als ich vernahm, wie aus Klepps Flöte der Oktoberregen rieselte, wie Klepps Flöte unter Regen und vier Röcken meinen Grossvater, den Brandstifter Joseph Koljaiczek, aufspürte und wie dieselbe Flöte die Zeugung meiner armen Mama feierte und bewies.” 

- - -
English version